Insikt för livet ;)
Vi läste en bok av Ulf Teleman (tror det var den i alla fall…) på svenskan i veckan. En bok som behandlar skrift- och talspråk. I den fanns ett stycke som diskuterar dessa fantastiska formuleringar som man tycker sig ha, men som hinner ”försvinna” innan man sagt dem. Sådana meningar som brukar kommenteras med ”jag hade det på tungan…” exempelvis. Enligt Teleman och hans vetenskapliga källor så har man aldrig de där fantastiska formuleringarna, man har stoffet att skapa dem och det är därför det känns som om man fick världens bästa idé. Så härmed ska jag ge upp med att gräma mig över den suveräna tanken jag jsut hade 
Nu till den lilla insikten jag fått sedan jag började på universitetet. Jag ber alla er som läser att inte tolka det här som bokstavligt och tackar för det.
Jag är inte smart.
Varför säger jag så för? Ja för det första för att jag aldrig själv har klassat mig som smart även om jag klarat mig genom saker och ting hyfsat. Men den riktiga insikten består av att jag har insett att hur mycket skola jag än tar mig igenom med hyfsade resultat, så är det inte ”verkliga livet”. Jag kanske klarar mig bra i skolan, tillräckligt som det är nu i alla fall, men jag känner mig vilse då det är dags att börja leva ”på riktigt”.
Med andra ord; att vara smart för mig är att vara som många av mina nära vänner. Driftig, ansvarsfull, tvekar inte inför simpla beslut (även om man tänker efter), känner sig själv, ja listan kan göras lång men där har ni några exempel i alla fall.
Jag måste verkligen sluta att skriva i alla fall…och liksom…ju…så och alla andra fraser som kommer om och om igen…jag ska ju bli svenskalärare för sjutton
Ha de göttans // Elin