Min essä som jag la upp den 21 feruari men på något vis hade den skapat sig själv som en sida istället för inlägg, suck förstå varför jag vill byta sida.
Innan ni börjar läsa bör följande påpekas: att kopiera direkt från OpenOffice och hit är inte så lyckat då det gäller dokumentets layout, så om det är knas i styckeindelningar med mera vet ni varför. Dessutom skall ”Foppa-land”, gett och gatt egentligen förklaras i fotnot, men jag valde att ta bort dem här. Enjoy!
Dialektal Kameleont, skriven av Elin Egnor
- Hej, har ni fått en broschyr? Inte? Vi säljer affischer som vi trycker upp efter era egna foton, det… Han pratar på men jag har nästan slutat lyssna, tittar på broschyren istället. Jag och min kompis Lotta är i Stockholm, på mässa för unga företagare. Killen som kommit fram till oss är inte alls lika framfusig som de flesta säljarna, det är skönt. Jag ler, mest för att vara trevlig och tittar upp från papperet jag håller i min hand.
- Är ni också från John Bauer? Frågar en annan säljare och jag vaknar till. Hon har förmodligen upptäckt trycket på våra jackor. Vi nickar till svar.
- Kul, vad har ni för program hos er? Är ni från Jönköping då eller?
Hela min värld stannar upp i den sekunden och jag vill nästan, bara nästan, skrika åt dem. Jönköping?! Jag ler ansträngt och svarar att nej, vi är från Örnsköldsvik, i Västernorrland. Vi står kvar och pratar en stund, men när vi går därifrån tittar jag frågande på Lotta.
- Jönköping? Du, ja tro vi gett bre på lite mer då vi prata…
Jag är född och uppvuxen i Örnsköldsviks kommun. Det finns många som hävdar att denna fina stad och kommun knappt hör
till Norrland, jag är inte en av dem. Sedan jag flyttade till Umeå för att studera har jag försvarat ”Foppa-land”. Örnsköldsvik är en del av mig och därför har det varit viktigt att stå upp för staden. Vad har då det här med dialekt att göra? En hel del i mitt fall. Är inte Örnsköldsvik en del av Norrland kan jag inte kalla mig norrlänning och än mindre kalla min dialekt för norrländska. Fast det är jag, norrlänning alltså, och det gör jag, pratar norrländska.
Min familj är de jag står närmast i livet och jag kan helt klart säga att båda mina föräldrar och mina fem syskon har påverkat mitt språk. När jag var liten tyckte jag att det var häftigt att prata ”ordentlig” norrländska, det var det alla vuxna i byn gjorde och framför allt pappa. Med en stor familj och med hemmet ”ute i skogen” har det aldrig blivit mycket av att resa några längre sträckor. Jag tror att det kan vara därför som jag hade en väldigt utpräglad dialekt när jag var liten.
Jag önskar att jag kunde svära på att jag alltid pratar med genuin norrländsk dialekt, men jag har tyvärr en tendens att anpassa mig beroende på vem jag pratar med och var jag befinner mig. När de personer man har omkring sig pratar ”samma språk” (för vissa är faktiskt norrländskan som ett helt annat språk) finns det ingen anledning att anpassa sig. Bara genom att jag träffade dem som inte använde sig av mina ord började jag tänka efter hur jag pratade. Det är min teori; att jag började anpassade min dialekt efter personer och situationer allt eftersom jag insåg att alla inte hade samma ordförråd som mig. Jag ändrade på min egen dialekt för att jag inte ville att de jag pratade med skulle behöva haka upp sig på ord jag använde. Det var ett problem som jag gissar att jag inte kände av när jag var yngre eller också brydde jag mig inte. Det kan ha varit så att jag kände mig besvärlig då andra inte förstod och började med denna ovana, som jag för det mesta ser det som, att anpassa mig.
Jag har ett flertal varianter av min dialekt. Mina mest framträdande är förmodligen hemma-dialekten, rikssvenska varianten och den överslätade norrländskan. För att kunna förklara dessa varianter måste jag få förtydliga vad jag tänker på då jag säger dialekt. Dialekt för mig handlar om ordförråd, uttal av ord, hur man böjer orden och bygger meningar. Uttal och ordförråd är mest centralt i mitt fall.
Min hemma-dialekt är den som finns längst där inne, den jag räknar som en del av min identitet. Den är tydligast då jag pratar med familjen. När jag pratar med pappa är det alltid norrländska som gäller, vart jag än är. Det är den viktigaste varianten för mig, dock inte den jag använder mig mest av.
Den rikssvenska-varianten är den som kommer fram när jag är söderöver eller om jag pratar med någon kompis söderifrån. Jag undviker ord och uttryck som ofta orsakar missförstånd eller slutar i förvirring hos de som lyssnar, t.ex. ord som gett och gatt. Varför anpassar jag mig då? Det är nästan en ovana i mina ögon. Det kanske beror på att jag inte vill sticka ut eller så är det för att jag vill göra det lättare för den andra parten, då jag förutfattat och förmodligen helt omedvetet väljer att tro att denne inte förstår norrländska. Pratar jag inte norrländska är jag dock inte samma person.
Den överslätade norrländskan är förmodligen den dialekt som jag använder mest. En dialekt som inte direkt är genuin, men har ord och uttryck från min ”riktiga” norrländska utan det norrländska uttalet. Som jag skrev tidigare pratar jag ganska kraftig norrländska då jag är med pappa och jag tror att det beror på att han alltid, oavsett situation, håller sin dialekt. Det har förmodligen påverkat mig under min uppväxt då jag tyckt om att vara på hemmaplan och dessutom har en stor familj som jag umgåtts med. Jag har heller aldrig känt behov av att söka mig utåt då jag var yngre.
Det är min fulla övertygelse att vissa har lättare att hålla sin ”egen” dialekt eller en dialekt om vi säger så. Varför skriver jag då lättare? Som om det vore en utmaning att inte byta dialekt. Ja, det tror jag det är också. Att följa strömmen är ett uttryck som många säkert fnyser åt. Att tro att man aldrig gör saker ofrivilligt tycker jag är rätt dumt. De flesta gör det antagligen omedvetet medan en del säkert gör det medvetet. Det är lätt att ta efter fenomen i samhället och jag tror att det är lite ”följa strömmen-effekten” som ligger bakom min dialektanpassning. Omgiven av en annan dialekt tror jag att man så småningom börjar prata mer som det man hör. Åker jag till Stockholm och är omgiven av de som pratar stockholmska, är det väl inte så konstigt att min dialekt förändras?
Är jag på en plats där ingen pratar norrländska känner jag mig av någon anledning inte hemma. Det enda som behövs är att jag hör någon som pratar med norrländsk dialekt, då känner jag mig trygg. Jag är övertygad om att språket är som en slags sköld i livet, åtminstone om man som jag har positiva upplevelser att knyta den till. Enda gången då jag verkligen vill stänga av norrländskan är då jag skriver, men skriften är en annan sak, det är som ett allmänt språk med samma regler för alla.
Sedan jag började på lärarutbildningen har jag börjat fundera på hur mina elever kommer att påverkas av min dialekt. Speciellt eftersom jag läser till lärare i svenska. Som jag nämnde tidigare ser jag skriftspråket som ett allmänt språk, det är samma regler oavsett vilken dialekt man har. Dialekter däremot finns det hur många som helst av och de är oftast mycket individuella. Jag pratar inte genuin dialekt alltför ofta, men är rädd att den dialekten kan ställa till problem i mitt yrke beroende på vart i Sverige jag kommer att jobba. Samtidigt tror jag att jag tappar en bit av min personlighet om jag för mitt yrkes skull skulle ändra på hur jag pratar. Jag hoppas att jag kommer att finna svar på denna fråga under min utbildning, inte bara då det gäller min egen dialekt utan även andras. Hur påverkas elever egentligen av deras lärares dialekter?
och tittat på Anna Skipper du blir vad du äter. Usch jag hoppas att hon har fel i allt hon säger, ingen pasta, ingen mikro, ingen stekpanna, inga mjölkprodukter och så vidare – no way! Men men alltför dålig kost har jag nog inte om man jämför med många andra 
Ni ser även min andra mormorsruta som jag virkade igårkväll för att undvika tristress 
