Min resa som lärarstudent

”Vi måste gå nu gumman.” Första skoldagen och mina föräldrar säger hej då för att kunna åka till jobbet. Jag känner ingen av de andra barnen och nu är min trygghet på väg bort.
”Vänta, kram!” Hojtar jag och springer ikapp dem. Jag slår armarna runt mamma, men min längd gör att jag inte når längre upp än att det blir benen jag omfamnar. De skrattar, pappa och mamma, men i min värld är det en evighet tills vi syns igen och jag gör vad jag kan för att behålla en bit av dem hos mig.

Min födelsedag, en av två gånger per år som jag vet att det är okej att vilja ge sina syskon en kram.
”Tack!” Jag ler stort och kramar min lillebror för att visa hur mycket jag tycker om presenten jag fått av mina fem syskon. Sen kramar jag de andra en efter en tills det bara är storebror kvar. Jag tittar fundersamt på honom där han sitter och läser tidningen vid köksbordet. Till slut bestämmer jag mig, han behöver en kram! Då jag kramar honom verkar han nästan förvånad och jag skäms. Jag tycker om honom minst lika mycket som resten av min familj så varför ska han behöva bli förvånad över en kram?

”Jag kan inte göra en sak rätt, vad är det då för mening!” En av mina bästa kompisar är jätteledsen. Vi sitter på en bänk i den skolkorridor som just nu är öde. Det gör ont i mig att se tårarna rinna nerför hennes kind. Jag börjar nästan gråta själv och i ett försök att trösta henne ger jag henne en kram efter en viss tvekan. Hon torkar bort tårarna och ler så gott det går, men det liknar snarare en grimas.
”Det löser sig nog.” Säger hon med en suck och jag nickar som svar. Allting har en lösning tänker jag, bara man tillåter sig att se den så.

”Hej!” Säger jag glatt och kramar pappa. Vi ska på utvecklingssamtal och både min mentor och pappa själv verkar smått förvånad över att jag tål att synas med mina föräldrar på offentlig plats. Bara för att jag går på högstadiet har jag inte växt ifrån att tycka om mina föräldrar, tänker jag irriterat. Jag skäms inte det minsta över dem, tvärtom jag är stolt över dem. Vilket sätt är då det bästa att visa det med om inte med en kram?

”Jag förstår att det är mycket, men du kämpar på bra” Jag tar på mig stenmasken för att inte låta några tankar slippa ut. Vartenda ord hon säger är sanning som jag undvikit hela tiden. Det faktum att jag inte mår bra, att saker och ting helt enkelt blivit för mycket. Jag vet det, men det betyder inte att alla andra måste få det bekräftat. Jag släpper någon torr kommentar för att skämta bort det hela, men känner hur ansiktsmasken spricker likt isen på en sjö. Det leende jag försöker mig på liknar snarare en grimas och jag bestämmer mig för att det är bäst att vara tyst.
”Du ser ut att behöva en kram” Den meningen hörde jag för inte så länge sedan av en klasskamrat då jag, som aldrig skulle sjunka till att börja skolka, kom tio minuter innan lektionen slutade. Det var nära på att framkalla tårar då och nu när det till och med verkar som om flera lärare genomskådar mitt skydd… Jag försöker bita ihop, men det är som om kramen ger mig tillåtelse att släppa allt jag så länge hållit tillbaka för att dölja det. Jag börjar gråta.

”Man vet ju aldrig när vi ses igen” Säger mamma och kramar mig innan jag åker iväg till skolveckan, vi kommer inte ses igen förrän helgen. Hennes kommentar rispar i själen och jag ryser vid tanken. Klart jag vet att man aldrig vet vad som händer, men att gå och tänka på att man kan dö vilken sekund som helst känns inte lockande. Jag kramar henne tillbaka och säger hej då. Lämnar kramen som ett löfte, jag kommer tillbaka. Tänk att en kram kan betyda så mycket…