Min resa som lärarstudent

Vi läste en bok av Ulf Teleman (tror det var den i alla fall…) på svenskan i veckan. En bok som behandlar skrift- och talspråk. I den fanns ett stycke som diskuterar dessa fantastiska formuleringar som man tycker sig ha, men som hinner ”försvinna” innan man sagt dem. Sådana meningar som brukar kommenteras med ”jag hade det på tungan…” exempelvis. Enligt Teleman och hans vetenskapliga källor så har man aldrig de där fantastiska formuleringarna, man har stoffet att skapa dem och det är därför det känns som om man fick världens bästa idé. Så härmed ska jag ge upp med att gräma mig över den suveräna tanken jag jsut hade

 Nu till den lilla insikten jag fått sedan jag började på universitetet. Jag ber alla er som läser att inte tolka det här som bokstavligt och tackar för det.

Jag är inte smart.

Varför säger jag så för? Ja för det första för att jag aldrig själv har klassat mig som smart även om jag klarat mig genom saker och ting hyfsat. Men den riktiga insikten består av att jag har insett att hur mycket skola jag än tar mig igenom med hyfsade resultat, så är det inte ”verkliga livet”. Jag kanske klarar mig bra i skolan, tillräckligt som det är nu i alla fall, men jag känner mig vilse då det är dags att börja leva ”på riktigt”.

Med andra ord; att vara smart för mig är att vara som många av mina nära vänner. Driftig, ansvarsfull, tvekar inte inför simpla beslut (även om man tänker efter), känner sig själv, ja listan kan göras lång men där har ni några exempel i alla fall.

Jag måste verkligen sluta att skriva i alla fall…och liksom…ju…så och alla andra fraser som kommer om och om igen…jag ska ju bli svenskalärare för sjutton

Ha de göttans // Elin

Jag tyckte att jag var så duktig när jag redan under min praktik i förra kursen började leta efter litteratur till den jag läser nu. Jag hade till och med börjat ta mig igenom den. Så vad är problemet? Jag tänkte inte längre än första veckan och nu är alla övriga böckerna som jag behöver till första momentet: utlånade!!! I både Umeå, Övik och på universitetsbiblioteket i Umeå!!! SUCK säger jag bara. Tänk om man för en gångs skull kunde få ha turen på sin sida.

Saken är den att jag gått över till att försöka hitta litteraturen på budgetvis. Det är ingen mening att köpa böcker för 300 kr styck när det finns bibliotek, problemet är bara att det finns för få böcker…eller för många studenter

Har roat mig med att läsa Elsa Beskows Solägget för vår kanin idag…ja jag har alltid sagt att barnböcker är berikande…hmm ja.

Nu ska jag sluta irritera mig över mig själv och gå och lägga mig. Inte heller upplyftande att Modo förlorade…suck åt allt. Ja där fick jag för att jag hade förhoppningar på 2009…

//Elin

Nu är jag hemma, tanken var att jag skulle stanna uppe i Umeå tills den 13 februari, men eftersom jag inte tänkte längre än första veckan på nya kursen, så saknar jag lite böcker så att säga Men men jag får skylla mig själv. Dock riktigt irriterad på att arken förväntar sig att man ska veta att boklådan vuxen är ute i Själevad!!! Så allmänbildad är då inte jag. Korkade system…jag får väl improvisera på måndag helt enkelt. Fast det känns som en bättre idé att gå till röda rummet och hoppas på att böckerna inte är upptagna eller undangömda.

Har till och med hunnit med att rida en sväng sedan jag kom hem till ”skogen” vid fem. Känns bra den här veckan idag i alla fall, kursen är helt underbar jämfört med de jag har läst, den känns till och med rolig. Kan ju bero på att det är en kurs som behandlar ”konsten att berätta” och att jag gillar det Tja…annars skulle jag ju inte ha valt att läsa det.

Nä nu ska jag lämna datorn vidare snart…beställt en bärbar taskigt bara att den inte hann komma till idag men nu finns det hopp för kärringen (för mig med andra ord)

Tänk om man ändå hade råd att gå på hockeyn imorrn, Måns Zelmerlöw och allt Nämen det var way too long time ago. Hoppas det blir sådant drag som de planerat för nu då. Ha det gött!

//Elin

…glad för ett G. Med andra ord: JAG FICK G PÅ TENTAN! Snacka om att jag höll på att närapå tuppa av medan jag väntade på att datorn skulle ladda upp de förbaskade resultaten Ja nu är äntligen den här kursen över i alla fall och på måndag börjar jag med svenskan

Har avslutat min praktik, lite tråkigt för det var väldigt mysigt där. Har lärt mig väldigt mycket och vet en massa saker som jag ska jobba vidare på, så blir det oftast då man är självkritisk, men hör och häpna för ovanlighetens skull tar jag med mig saker som jag faktiskt tycker att jag gjort bra också

Ja ni som känner mig förstår säkert vad jag menar

Hoppas ni fått en bra start på året. För mig har det varit helt ok. Modo vinner första matchen, haft trevligt på praktiken, avslutat en asdålig kurs (jag vet det är väl egentligen inget ord…) och tyvärr så förlorade ju småkronorna med alldeles för mycket mot Kanada. Det är väl i princip det enda som sotar mer mitt 2009 för tillfället…

Däremot har det gått väldigt länge, alldeles för länge sen jag träffade några av mina närmaste vänner och det känns, när jag träffar er får jag som extra energi Hoppas det inte går allt för länge tills vi syns igen bara.

Det är ett av de världsliga problemen jag försöker lösa, hur lyckas man träffa sina bästa vänner tillräckligt ofta när man inte längre bor i samma stad och dessutom egentligen inte borde lämna den staden av ekonomiska skäl? Plus att man ska kunna klämma in det mellan all litteratur och föreläsningar…ja är det någon som kan lösa det för mig skulle jag nog kunna få ett riktigt bra 2009…

//Elin

Det är inte alltid lätt att välja, men det är bara du som kan ta beslutet…

Det spelar ingen roll, det finns alltid beslut att ta. Frågar du dig själv om du ska gå till höger eller vänster kommer svaret till slut att leda dig till en ny korsning. Det spelar ingen roll hur många korsningar du stött på eller vilken väg du valde, du kommer alltid till en ny. Vissa kan ge dig möjligheten att vända tillbaka dit du kom från, andra inte. Ibland kommer du bli tvungen att välja mellan höger eller vänster då du helst velat gå rakt fram eller kanske bakåt. Då och då finns det bara en väg att välja… och då måste man ta den. Livet är som ett oändligt nätverk av vägar, korsningar, stoppljus, ja till och med fartgupp, för att du inte ska kunna rusa igenom det. Men sen finns det ju faktiskt de där sträckorna då hastighetsbegränsningen höjs.

Hastighetsbegränsningar, ett ont omen enligt många förare. Fast egentligen, vad är det för fel på att rädda liv om man kan? Jag skulle vilja påstå att begränsningarna finns där i förebyggande syfte, för att rädda så många liv som möjligt. Vi stöter på dessa skyltar på livets vägar också, de finns där för att hindra oss att rusa iväg. Ibland måste man stanna upp och ofta känner man inte själv när det behövs. Det är där som 30-skyltarna kommer som en gåva. Vi känner en plikt till att vara laglydig, att följa reglerna och utnyttjar det därför som en ursäkt för att varva ner. Men det är nog inte många som ärligt kan påstå att de ogillar sträckorna med 110 km/h. Där får vi chansen att fly, rusa ifrån alla problem och bara låtsas som om allt är bra. De sträckorna är minst lika viktiga för att vi ska leva, för att vi ska må bra längs livets vägbanor.

Du kanske någon gång kommer till en återvändsgräns och tänker på den bortslösade tiden det tog att komma dit, men glöm inte bort allt du upplevt längs vägen. Det är inte alltid målet som är det viktiga, utan resan. Låt irritationen rinna av, gå tillbaka och välj en annan väg. Trafikljuset slår kanske om till rött just då du kommer, men bli inte arg. Se det positiva i situationen och slappna av medan du kan. Du har just fått en giltig ursäkt till att slappa, använd den!

Kanske passerar du en olycka längs färden eller råkar ut för en själv. Någon nära som blir skadad eller någon du aldrig sett. Det spelar ingen roll vem det är, du kommer ändå att bli mer eller mindre ledsen, speciellt ifall någon olycksam lämnar in bagaget och säger upp sig, lämnar jordelivet. Tänk då på hur du velat att folk skulle reagera om du varit den som sagt adjö, inte med ord utan genom att lämna din kropp kall och blek. Hade du velat att världen skulle stanna av? Antagligen inte. Hade du velat att dina nära och kära skulle stanna av och förstöra sina liv för att sörja dig? Absolut inte! Klart du kanske velat att de skulle sörja dig, men inte förstöra sina liv genom att gräva ner sig i sorgen. Det du skulle ha velat att de skulle göra är att komma ihåg dig. Komma ihåg dig och kunna glädjas av vad de upplevt med dig. Kunna skratta åt de saker som du sa utan att känna att de driver med en död person; de visar sin uppskattning genom att hålla dig vid liv i minnena. Och precis så vill de att du ska göra om den eviga sömnen drabbar någon av dina nära… Så småningom kommer du att orka passera olyckan längs vägen. Du kommer då att komma till nya problem eller snarare dilemman. Det viktiga är att du inte ger upp!

Den dagen du kommer till den mörka tunneln och det inte finns någon annan väg att gå, den dagen kommer du känna depressionen lägga sig som ett tjockt täcke över dig. Men en tunnel har såklart två ändar, så se framåt och du kommer snart att se ljuset från den andra änden. Tunneln kan vara rätt kort men också väldigt lång, hang on there cowboy, du når ljuset om du bara håller ut. Den lättnad som slänger sig i ditt ansikte likt en svalkande vind på sommaren kommer att vara obeskrivlig. Du gick in i ena änden och kommer ut i andra starkare än någonsin, härdad. Kanske är det en grön äng där, kanske rent av en soptipp, men det spelar ingen roll för du klarade dig genom tunneln så nu känns det som om inget kan stoppa dig. Din styrka genom tunneln eller motorstoppet som var så nära har påverkat din omgivning. I vilket av fallen så kommer det visa sig att du klarat en tuff period och nu är på väg tillbaka. Har du orkat hålla dig positiv i mörkret ska du ha all credit för det, din äng blommar säkert för fullt. Har du tagit dig igenom men snubblat omkull mer än en gång är det ännu bättre, du har ju rest dig. Din omgivning verkar säkert väldigt dyster men det kommer att ordna sig lika snabbt som du själv återhämtar dig.

Vägar är inte fria från hinder. Ett träd kan ha ramlat rätt över vägen, men gör något åt det då! Lätt för dig att säga tänker du antagligen. Jag kan inget annat än att hålla med; det är lätt för mig att säga då det inte handlar om mig. Men det är du som måste flytta trädet, visst kan du få hjälp, men då måste du ta initiativet och be om den. Så varför tar du inte emot någon av de händer som sträcks ut? Jag skulle gissa på att du är rädd. Rädd för att verka för vek. Du vill helt enkelt inte släppa in vem som helst i din bil och de du litar på skrämmer bort dig, du förtjänar inte att folk bryr sig enligt dig. Ingen säger att du ska lämna din bil olåst, bara att du kanske borde öppna den lite oftare. Åt dem du litar på i alla fall. Tro mig, du förtjänar det.

Du kommer att stöta på massor av människor längs vägen, många du ogillar och förhoppningsvis fler som du gillar. Men snälla, döm inte bilen efter färgen. Även om du träffar någon då du väntar på bussen, bara under några sekunder. Även om du aldrig mer kommer se den personen, ge den en chans. Du kanske ogillar damen som står där redan då hon svarar på ditt hej med en sur ton i rösten och en nedvärderande blick. Har du tänkt på att hon kanske känner sig underlägsen? Det kan vara hennes sätt att skydda sig från din inbillade överlägsenhet. Tänk på det nästa gång och ge folk en chans.

Enkelriktade gator är alltid ett irritationsmoment; man tittar åt båda hållen men det kommer bara bilar från ett. Om du längs din färd kommer in på en sådan, ta det lugnt. Man kör inte in på en sådan väg såvida man inte vet vart den ska eller om man kört vilse. Enkelriktat kan vara bra, du behöver ju inte välja väg, du kan bara gå rakt fram. Och om det nu är så att du kört vilse, man hittar inga nya stigar utan att tappa bort sig.

Vägen kan inte fortsätta i all evighet, det är sant. Alla vägar har sitt slut. För en del är det skrämmande. De vill veta när de närmar sig slutet. Det vill nog alla, mer eller mindre. En del tar en dag i taget, lever i nuet. Helt okej det också, gör som du vill. Hur du än gör så kommer slutet på vägen förr eller senare. För vissa för tidigt, för andra senare än vad de hade velat. Men glöm inte bort att slutmålet inte behöver betyda slutet för alltid. Haka inte upp dig på en korsning, det blir bara värre. Stressa inte för den delen utan njut av din omgivning. Vi har alla ett öde men det ändras hela tiden efter våra beslut. Ödet styr inte oss, vi styr ödet. Ta vara på de fina stunderna och kom över de sämre, livet är trots allt kort och vi lever bara en gång…

För er som inte vet det eller har missat det så tycker jag om att skriva och på www.argus.nu kan ni hitta några av mina texter (dock gamla då jag haft dåligt med tid och datortillgång de senaste månaderna)

//Elin

Surfade runt och läste citat då jag hittade denna sida

http://humorplaneten.com/index.php/citat/citat/

Sportcitat brukar oftast vara väldigt roliga och där fanns en hel del annat också Check it out om ni gillar citat som mig.

//Elin

Hockey JVM började bra, slutade mindre bra. Var uppe och såg matchen inatt och ja jag kan ju säga att jag var oerhört besviken på att småkronorna inte fick vinna ifjol, då var det inte stora marginaler. I år är jag bara arg, arg för att Kanada gör som de gör.

För er som såg matchen förstår säkert, för er andras del säger jag bara det att Kanada förtjänar inte det guldet. Visst det var förmodligen snäppet bättre men utan deras fulspel med domarna på deras sida hade de förmodligen inte vunnit ändå.

Det är ledsamt….och nej jag tar det inte på för stort allvar. Som Chris Härenstam sa ”juniorhockey berör” och jag kan inte annat än att hålla med.

Imorgon åker jag iväg till praktiken och om en vecka till Umeå ha de gött tills vi hörs!

//Elin

Alla människor är

färgade, annars skulle

man inte se dem

Loesje

Det är mycket med det jordiska…

Idag har jag satt igång med skolarbetet igen, om än något omotiverat. Börjar min svenskakurs 19 så det ska bli kul Blir kvar i Övik till den 15, då drar jag upp till Umeå för dagen. Den femte åker jag ner till city för att hinna med bussen till Bredbyn på onsdag Ska passa på att göra stan lite smått, dock bara i nyttoärenden, men det kan också vara kul.

 Idiotförklara sig själv är inne just.nu…? Eller det har det kanske alltid varit.

Jag har tänkt på en sak, ja jag tänker, jag tänker ofta jag tänker mycket och jag tycker om att TÄNKA! Det här med perspektiv, jag har ett perspektiv som mig själv, en som elev och jag försöker kliva in i ett redje som lärare. Men det är tydligen inte okej att diskutera att man faktiskt har olika perspektiv för JAG HAR JU ALLTID RÄTT. Japp det spelar ingen roll, det räcker med att jag tänker och gör det för mycket, försöker anpassa mig till omvärlden men i mitt fall så är det inte det handlar om, jag apar efter. Japp tur att det finns de som kan lösa livets gåtor genom att vifta undan dem.

Jag brukar rätt ofta påpeka för andra att deras åsikter grundas i tolkningar, då får jag titt som tätt desamma pikat då jag själv har en åsikt. Ja jag vet att jag tolkar och om det så krävs så ska jag sätta igång att analysera vartenda påstående jag kommer med så att inte alla gnäller om hur egoistisk jag är i mitt tänkande. Och NEJ detta är inte en pik mot NÅGON, det är tankar, funderingar, det är MINA TOLKNINGAR som baseras på vad hur JAG uppfattar sådant som jag hör, ser, är med om AND SO ON.

Vet ni vad, det är bara andra dagen på det här året och jag har fruktansvärt många tankar som jag gärna diskuterar, jag säger till den dagen jag hittar någon på samma ort som mig som inte blir galen av mina tankar så ska ni minsann slippa dem.

Saker och ting är helt enkelt upp till var och en och ja man får ha åsikter om det ändå. Jag ska lära mig att förstå mig på andra människor och sen ska jag lära andra människor att försöka göra detsamma så kanske vi kan ändra världen tillsammans. Eller också så går jag bara och blir en cynisk krönikör någonstans så jag får utlopp.

Ha ett bra liv så ses vi i nästa!

//Elin